Sorgligt men sant.

Om det inte hade varit för att få bli någon så hade jag kunnat gå upp 20 minuter innan skolans start, dragit på mig ett par byxor och en tröja och brett några mackor.

Men så är det inte nu.

I stort sett hela min hödstadieperiod har sett ut så här.

Jag kanske är pinsam. Jag vet inte. Men det är så det känns. Som att jag gör mig till.

Men en del dagar känns det så mycket bättre. Då jag gör mig till för min egen skull - tar på mig sådana kläder som jag tycker om, vågar testa något nytt, och plötsligt så känns allt så mycket bättre.

Och jag känner mig starkare och tryggare.

En sån dag har det varit idag.

En dag då jag inte går upp alltför tidigt för att bli någon. En dag då jag går upp tidigt för att få bli mig själv.

Nästan i alla fall.

Hejhej. Idag fick jag reda på att jag vunnit två biobiljetter på gp.se/attityd. Jag blev så glad och överraskad! Jag hade som vanligt inte räknat med att turen, lyckan, -vad säger man?- skulle vara på min sida. Men det var den.

Tävlingen gick ut på att man skulle skriva vilken man tyckte var världens bästa låttext, och för mig var det efter en liten tvekan Whirlwind med Broder Daniel. Därför att de med några få ord kan beskriva något så stort som kärlek; "The only one I love, She was a superstar".

Under helgen har jag ändrat mig hit och dit, är inte When we were winning lite bättre? Eller No time for us kanske? Men jag kom till slut fram till att av så många texter som har försökt förklara kärleken, så är Whirlwind den som har lyckats. Så rakt på liksom. Inga omvägar eller sega svängar.

Rakt på.

The only one I love, she was a superstar.

Då vet jag det. Dessutom är jag två biobiljetter rikare. Inte illa, inte illa.

Idag är det söndag, jag lyssnar på Broder Daniel och känner mig ovanligt dum.

Just idag.

Skall skriva i min Broder Daniel-bok nu. Ha det fint.

Ja. Så blir det ibland. Även för mig.

Himlen är inte alltid blå. Solen är inte alltid gul.

Tiden blir till minuter som blir till timmar som blir till dagar.

Så får även jag mer erfarenhet, jag har levt flera tusen dagar redan.

Jag får så dåligt samvete, när jag tänker på hur mycket tid jag slår ihjäl.

Jag borde göra något. Resa jorden runt. Eller varför inte ta en tur upp till månen. Ja, jag kan ju i alla fall ta mig en tripp ner till centrum någon dag och köpa en jättevåffla med två kulor och mjukglass. Det är ju alltid något.

Eller så kanske jag skulle satsa på att skriva. Jag älskar ju musik och jag drömmer om att bli författare, så det skulle kanske kunna vara något.

Tiden är nog inte till för att slås ihjäl. Den har så mycket att ge.

Om jag tänker efter.

Himlen kanske är blå ändå. Och solen kanske är gul. Det beror på hur man ser det.