"Jag är trött på att vara den jag är

Den jag har blivit

Känslokall

Ihålig

delad

Jag är så trött på att vara den jag är

den jag blev

den jag kanske alltid kommer att vara"

Den här dikten skrev jag för ca en månad sedan.

Den är lite skrämmande faktiskt.

Samtidigt som den beskriver mig ganska så precist, så flyger den i väg bortom allt som jag kan kalla jag.

För jag blev den jag blev.

Som om jag själv valt att vara den jag är, men kanske är det ändå så det är. Till slut.

Jag har hört att man faktiskt har ett val.

Men ändå blev jag den jag blev.

Och ibland räcker det, ibland inte.

Det hade varit skönt att få bli jag.

Men det kommer väl.

Oj förlåt mig. Jag glömde visst rock, så jag lägger till det nu.

MVH Hanna.

Idag är en dag som vi brukar kalla för fredag.

(Är det ett bra sätt att börja sin blogg på? Jag är nämligen ingen bloggexpert).

Denna fredag började jag med att läsa några sidor ur en bok som jag redan har läst ett par gånger. (Ett par = 2).

En Komikers Uppväxt av Jonas Gardell.

Jag slog i boken på måfå och på vilken sida jag än hamnade så blev jag berörd.

Boken är absolut en av de sorgligaste jag läst, det sägs också att den skall vara rolig, men skulle jag få välja ett ord för att beskriva boken så skulle det bli... Berörande.

Jonas Gardell har någon magisk kraft och han lyckas komma in i mig och röra runt i mig och lyckas skapa en känsla som jag aldrig någonsin känns.

Men det här blogginlägget som är det första jag någonsin skrivit berör nog inte särskilt mycket, det är något man kan läsa och sedan tänka; Jaha.

Det är väl sån jag är.