Längesedan jag skrev, jag vet.

Det kan bli så ibland.

Jag kanske inte äns skriver något intressant.

Jaja.

Jag antar att det bara är så.

Åh, jag försöker så.

Jag vill inte falla.

Jag vet inte vad det är.

Åh, varför visste jag det inte.

De är ju min värld.

Och min värld har rasat.

Även om orden fortfarande stärker mig.

Men jag får lov att erkänna, jag längtar tillbaka, tillbaka.

When we were winning.

Henrik Berggren, min Gud. What am I gonna be, when I grow up? Varför funderar jag så mycket? Where do tears go, when they don't show? Jag vill veta, vem ska jag bli? What a fool I must be, What a fool I must be. Who thought she loved me, how could I not see?  Hur kunde jag låta bli att förstå? There's nothing for me to be, what will happen to me? Det är svårt att inte veta. Soon I'll grow older, but God knows, I haven't lived yet.

För mig är Broder Daniel hela min värld.

"Vi heter Broder Daniel. Det här är våran sista spelning någonsin"

Och det var vackert. Jävligt vackert. Och det var sorgligt. Jävligt sorgligt.

Men mitt i allt det mörka kunde jag ändå se ett ljus.

Samtidigt som min värld rasade samman byggdes den upp.

Samtidigt som jag gick sönder stärktes jag.

"För oss är Broder Daniel hela vår värld" sade Henrik Berggren en gång.

För mig är Broder Daniel hela min värld, säger jag nu.

Och det är faktiskt sant.

Den där smärtan, ångesten, kärleken, känslan av att inte vilja vara en av de andra.

Där stod min Gud, rakt framför mig, lik en clown och en trollkarl, så jävla vacker.

"The middleclass" sjöng han med vad många kritiker säkert skulle kalla falsksång, men som för mig är "Den enda sanna rösten i ett hav av lögner".

Och som jag grät, som jag skrek, som jag levde.

När kvällen gick mot slutet tog Henrik Berggren gitarren och sjöng en kärlekslåt men som för kvällen handlade om att deras tid var slut.

Så rasade min värld, så gick jag sönder.

If I could change one thing in life, I'd make time for us.