Det är ganska frustrerande att inte veta

vem man är eller vem man skall bli.

Men tänk om jag redan visste vem jag var, då hade jag inte fått nya kunskaper för varje dag.

Det är ganska frustrerande att inte veta vem man är eller vem man skall bli,

men vafan, det är alltid kul att ha sig själv att lära känna.

Så går en dag i från vårt liv och kommer aldrig åter.

Så blir även jag äldre. Så får även jag mer kunskap i livet.

Allting gick så snabbt. Jag förväntade mig ingenting speciellt av den dagen.

Men jag visste inte då hur viktig den skulle bli för mig.

Jag såg på en film som jag redan hade sett säkert tio gånger.

Fucking Åmål. Vilken vacker musik, tänkte jag. Riktigt vacker.

På eftertexterna såg jag att det var Broder Daniel som hade gjort soundtracket till filmen. Jag sökte upp låten Underground eftersom att den gjorde mig starkare på något sätt. Jag hörde ännu fler låtar, och jag blev kär. Några veckor senare köpte jag en skiva med bandet, som jag inte släppte i från mig. Så fort jag hade chansen spelade jag den.

Läste i tidningen om att något hemskt hade hänt. Anders Göthberg, gitarrist i BD hade tagit sitt liv. Det gör ont. Riktigt ont.

Kändes konstigt också, precis när jag börjat lyssna på dem.

Får reda på att de inte spelat på flera år.

Jag upptäcker mig själv med att gråta för att jag inte kommer att få se dem live, de som varit min räddning. Fortsätter lyssna på deras låtar som säger mig så mycket mer än bara tomma ord. Köper en ny skiva. Blir kär i den med.

Så stiger jag upp en morgon. Ovetande om vad jag snart skall få reda på.

Och som i en dröm gick det upp för mig. Att jag kan visst se dem.

Jag ska visst få se dem.

Som i en dröm. Jag vet inte om den är bra eller dålig. Deras sista spelning. En hyllning till Anders.

En dröm för mig.

Idag är det helt fantastiskt jättevackert väder ute.

Här sitter jag.

Solen brukar stärka mig.

Solen gör mig glad.

Men här sitter jag. Och är faktiskt lite ledsen.

Jag är ledsen för att jag sitter här, där ute är det fantastiskt fint väder men jag bara klagar.

På grund av att jag på vägen hem blev riktigt avundsjuk, jag blev så avundsjuk att jag nästan blev elak.

Ändå frågade jag inte om jag fick vara med. Jag gjorde det bara värre genom att vara dum.

Solen lyser. Men den lyser inte på mig.

För jag är inte värd det.

Nu kommer våren och sommaren och blommorna och solen på en och samma gång. Och så blir jag liksom lite lyckligare på något sätt, omärkligt men ändå tydligt. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt.

Och idag ska jag ner till Skåne med fotbollslaget, och plötsligt så känner jag mig lite starkare. 

Och jag hade väl inte tänkt nämna Broder Daniel i det här inlägget också, men det är inte så lätt att låta bli.

Jag måste bara få berätta att jag har köpt en ny skiva nu!

Cruel Town.

Bland annat så är When We Were Winning med på albumet, som för mig är en av de sorgligaste och samtidigt starkaste låtar i hela världen.

Sommar forever, och Broder Daniel forever.

Ha det fint.

If I could change one thing in life, I´d make time for us.

Jag kan nästan lova.

No time for us - Broder Daniel.

"What is worthwhile in this world, if you can't be with the one you love?"

No time for us - Broder Daniel.

Det var en gång en kung och en drottning som bodde i ett stort, vackert slott. Kungen var lång och mörkhårig, och en aning sträng, medan drottningen var kort, rödhårig och blyg. De hade träffats på en bal i unga år, och nu de hade gift sig.

De hade länge funderat på att försöka få barn, och nu äntligen var det dags.

Den 8 januari år 1980 föddes en liten prins i staden Glimmerö.

TV och Radisändningar avbröts för att hela Glitterland skulle få beskedet:

En kunglighet var född!

Den lille prinsen fick namnet Henrik, efter moderns morfar.

Henrik växte och blev äldre, han lärde sig prata och gå i det stora, vackra slottet.

Så kom den dagen då han äntligen skulle få börja på dagis. Han var tre år den dagen då han och hans mor tog varandra i handen och gick den korta biten till dagiset Glimmergrottan, som låg vid en porlande bäck nära den stora skogen. Det blev helt tyst när de gick in i byggnaden.

Dagisfröknarna fick hålla för munnen för att inte skrika rätt ut, barnen slutade leka för en stund och tittade storögt på Henrik som inte förstod någonting

Från och med den första dagen på dagis, till den sista, så skulle han vara den som fick människor att tappa andan.

Han ville verkligen få höra till, vara som de andra. Men dagisfröknarna, de tyckte att han var för fin för att leka i sandlådan, hoppa hage och gunga gungbräda, som de andra barnen gjorde.

Redan som 5-åring drömde Henrik i hemlighet om att bryta upp, lämna rollen som prins bakom sig. Bli en av de andra.

Världen var uppdelad i två delar; Vi, och de andra.

Henrik gjorde allt för att få bli en av de andra.

Henrik blev äldre, började skolan, lärde sig att räkna och skriva.

Men hur han än ansträngde sig, så kunde han inte bli en av de andra.

Henriks första ungdomsförälskelse var något han aldrig skulle glömma.

Han var tolv år, vilsen och blyg. Men det spelade ingen roll, för han hade för första gången fått känna det där pirret i magen. Pirret som inte går att beskriva.

Henriks klass hade engelskalektion när klassrumsdörren öppnades. In kom en vacker, blond pojke med mörkbruna jeans och David Bowie-tröja. Han tittade ut över klassen och höjde handen som en vink, och vände sig sedan mot engelskaläraren som hette Malin.

"Hej på dig. Jag heter Jonas och jag tänkte vara med på er lektion nu om det går för sig" sade han och skakade hand med henne.

Malin förstod ingenting.

"Jaha" sade hon med rädda ögon.

"Jaha du, sett dig ner vid en bänk då".

Jonas hade alltså klampat rätt in i Henriks klassrum, helt utan anledning och bett om att få vara med på deras lektion. Kanske var det för att få uppmärksamhet, för att äntligen få bli sedd.

Henrik visste inte varför, hur eller när, det enda han visste var att den här pojken var den vackraste han sett. Som en ängel hade han bara landat där, i Henriks klassrum, och fått Henrik att rodna.

Henrik var kär för första gången i sitt liv.

De blev vänner, riktigt bra vänner, och så en dag förändrades allt.

När Henrik berättade för Jonas att han hade blivit kär i honom så började Jonas gråta.

"Men... Vad är det? Varför gråter du?" hade Henrik frågat, oförstående som han var. Jonas hade bara skakat på huvudet, med händerna för ögonen.

"Du är kunglig, Henrik. Det skulle aldrig gå. Jag menar prins, en homosexuell prins. Det finns bara inte. Det är något du måste leva med." Då började även Henrik att gråta, för andra gången i sitt liv. Jonas tittade med tårar i ögonen på honom.
"Du behöver inte vara ledsen. Allt ordnar sig. Det har jag hört, allt ordnar sig tillslut". Sedan hade han tagit Henrik i sin famn, och skyddat honom från allt ont. Han hade vaggat honom tills solen gick ner, och Henrik hade somnat.

Så plötsligt tog det slut. Som en film alltid tar slut, som en bok, som en sång, som en saga alltid tar slut.

"Vi kan inte träffas mer. Men du kommer alltid, alltid finnas kvar i mitt hjärta". Och Henrik hade sagt adjö till Jonas, den enda människa han någonsin litat på.

Fyra år senare satt han på sitt pojkrum med gröna tapeter och David Bowie-affischer, och visste inte vad han skulle ta sig till.

När han äntligen hade förstått att han inte var som alla andra, att han inte kunde bli som alla andra, då slutade han försöka.

Han slutade bry sig om att han inte hade några vänner, att han var homosexuell. Han trodde inte att det betydde någonting.

Men en dag tyckte hans far att det var på tiden att Prins Henrik träffade en flicka. Men Henrik bara skakade på huvudet och sade:

"Jag kan väl få vänta lite, far. Jag kan väl få vänta på den rätta?"
"Så där har du sagt i ett år nu. Jag skall hjälpa dig. På söndag bjuder jag in alla flickor på Glimmerö till en middag."

Då suckade Henrik men orkade ändå inte tjata emot sin far, så han gick upp på sitt rum. Hans rum var fortfarande grönt med affisher på David Bowie och Sex pistols.

Han slängde sig på sängen och drömde sig bort till en tid då allt var mycket bättre.

Så på söndagen blev det alltså fest på slottet. Flickor från hela riket kom, med vackra klänningar och glittrande smycken.

Alla kom de fram till honom och neg och presenterade sig.

Alla var de vackra, alla var de trevliga, men aldrig skulle han kunna tänka sig att leva ihop med någon av dem. Desperat flirtade de med honom, drog i honom och försökte få hans uppmärksamhet.

Ja, han var smickrad, men inget mer. Ingenting blev bättre av att ha en fest.

När festen var slut, hade han inte kommit ett enda steg närmre att hitta sin kära.

Hans fader var ledsen och besviken.

"Jag har gjort allt för dig, men inte fått någonting tillbaka. Aldrig blir du nöjd" sade han och gick sedan med tunga steg upp på sitt rum.

Henrik suckade djupt, som det djupaste hav suckade han, och gick och ställde sig vid ett fönster för att titta ut.

Det var en stjärnklar natt, med fullmåne.

Plötsligt såg han att en stjärna föll och lämnade ljus bakom sig.

Jag vill bort, tänkte han. Bort från allt.

Hans mor, som suttit och läst en bok i matsalen, kom fram till honom.

"Vad är det som tynger dig, min son" sade hon med vemod i rösten.

Henrik såg på henne. Så brast han i gråt, för tredje gången i sitt liv.

"Men lille vännen, vad gråter du för?"

"Mor. Jag är ingen prins. Jag är en sjuttonårig pojke som har hamnat i helt fel värld. En värld där ingenting verkar vara möjligt, där en massa regler måste följas och man inte får vara den man är" Hans mor tittade bekymrat på honom.

"Självklart låter vi dig vara den du är, det har vi alltid gjort".

"Nej, Mor, det går inte. Jag förväntas alltid beté mig på ett speciellt sätt, säga speciella saker. Jag måste vara kunglig, annars skämmer jag ut hela släkten. Så är det. Så har det alltid varit. Mor, jag är homosexuell. Och det verkar inte funka i den här världen. Min högsta önskan har alltid varit att komma bort från det här slottet. Det är faktiskt sant" sade Henrik sorgset.

Då hände något oväntat. Hans mor drog honom intill sig, tryckte sin varma kropp mot hans och vaggade honom långsamt i sin famn.

"Du skall aldrig mer behöva känna såhär" sade hon. "Jag lovar dig".

Och så satt de, i en hel evighet, skyddade från allt ont.

Nästa dag talade drottningen om för kungen om hennes och Henriks samtal kvällen innan. Henrik kunde se på sin fars ögon att han var bekymrad, inte arg, bekymrad.

Henrik hade hört sin mor säga till sin far:

"Så nu vill han alltså bort från allt vad vi kallar för kungligheter".

Vid middagen en vecka senare såg Henrik att hans mor hade någonting att säga. Något väldigt, väldigt viktigt. Hennes djupblåa ögon var uppspärrade, hon kunde inte låta bli att le, och hon pillade ovanligt mycket på sina armband.

"Far och jag har bestämt oss" sade hon när hushållerskan hade ställt grytan med potatis på bordet.

"Ja, vi tänkte att... Jo, eftersom att du vill bort och så där... Att det kanske är bäst så ändå".

"Vi har hittat ett hus i utkanten av Glimmerö, med utsikt över havet och allt det som du så ofta pratar om". Där kan du utbilda dig, och kanske hitta en pojkvän, och ja, du vet, allt det där" Henriks mor försökte fånga hans blick. Hans ögon glittrade, mer än de någonsin gjort. Han var överlycklig!

"Så jag... Jag kan få bli mig själv..." sade han lugnt och lyckligt.

"Självklart" sa hans far och log, förstår du, hans far log!

Två veckor senare lämnade de allt, flyttade ut till drömmarnas hus.

Ja, det var så Henrik kände det.

När de hade bott i huset ett tag, Henrik hade börjat läsa på musikhögskolan, fadern hade börjat jobba i en livsmedelsbutik och modern i ett bageri, så ringde telefonen.

Telefonen ringde alltså, och Henrik svarade. Det var en nervös röst som hördes i luren.

"Hej, Henrik... Det är din gamla, kamrat, Jonas, hehe, om du nu minns mig, jag är inte så säker på att du minns mig...".

"Jag skulle aldrig, aldrig kunna glömma dig" sa Henrik snabbt och samtidigt väldigt, väldigt lyckligt.

"Jasså, så bra. Kan vi kanske träffas... Någon dag?" fortsatte den nervösa rösten.

"Det kan vi kanske... Någongång" sade Henrik och sekunden efter föll de båda ut i ett gapflabb.

Ett år senare var Henrik och Jonas gifta, de bodde i en sunkig etta inne i stan, precis som de ville ha det.

"Du är den enda människa som nånsin förstått mig" sade Jonas en dag, och så kramade de två varandra i en hel evighet. Som förr.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

I skolan fick vi i uppgift att skriva en saga, och eftersom att jag blev lite nöjd med min och fick ganska bra omdöme så tänkte jag lägga ut sagan här. Om det nu är någon som orkar läsa den ;)

Kramar.