"We look soo good, we look soo good we look soo good together now.

And we are underground, we are underground, we are underground."

Jag blir så glad och jag känner mig så stark och för en stund så känns det som att ingenting är omöjligt.

"And we don´t care, we don´t care, we don´t care what they say about us".

Visst skulle det vara skönt om man slapp bry sig. Att man var stolt. Det är så vackert detta...

"We´re Brother Daniel we are Brother Daniel, and we bury you."

Ni är Broder Daniel och jag älskar er.

"We look soo good, we look soo good, we look soo good together now".

Det gör ni. Och jag önskar jag hade er kraft att stå för den jag är.

I´ve got nothing, nothing to wait for.

Soon I grow older, but God knows, I haven´t lived yet.

Where is life in this town, where is life in this town?

I feel soo week, I won´t last long. I feel soo week, week in the world.

I can not go where I can´t belong, I don´t belong where I don´t feel free.

I got my eyes on you.

Baby, baby, you are lemon in my eyes.

(ur: Shoreline, When we were winning, I´ll be gone, Desaise inside, Lemon).

Hela dagen i går följde våfflorna efter mig. Jag drog mig för att gå ner till centrum och köpa våffelblandning i nästan tre timmar, men när jag väl kom i väg så var det inte så farligt. När jag hade handlat färdigt och hade kommit hem igen började vi med smeten. Man skulle blanda vatten med pulver.

Då öppnades ytterdörren och in kom ett flak med räkmackor, och det betydde att våfflorna fick vänta till senare. Vi åt och njöt av räkmackorna, och eftersom att vi redan var mätta så fick vi vänta med våfflorna ett bra tag.

Jag valde att titta på film så länge, Tillsammans. Det var väldigt länge sedan jag såg den så det var trevligt, och den var som alltid underbar.

När filmen var slut så var jag fortfarande inte sugen på våfflor, så de fick vänta ett tag till.

Jag satte mig vid datorn en stund, tiden gick och klockan blev sju och åtta. Klockan åtta började vi att steka våfflorna, blanda måltidsdryck, vispa grädde och duka. Det klagades över att det gick långsamt men vi kunde inte göra så mycket, det är liksom lite svårt att be våffeljärnet att skynda sig.

Till slut var de i alla fall färdiga och vi kunde sätta oss vid bordet för att avnjuta dem.

Så tog våfflorna slut, som en film alltid tar slut, som en sång alltid tar ett slut, som en bok, som en saga alltid tar slut.

Så var det med det. Nu var våffeldagen ur världen för min del.

Två dagar för sent. Men ändå.

Det var riktigt gott med våfflor.

Jag vänder mig om

Jag skruvar på mig

Jag vrider mig ett varv

Ändå är allting som det alltid har varit

Jag vänder klockan

Jag skruvar på klockans visare

Jag vrider om klockan ett varv

Och med äns känns allting så mycket bättre

Så mycket vackrare

Så mycket tryggare, starkare, viktigare

Jag tittar ut ännu en gång på den vackra snön, den ligger verkligen där, orörd, förväntansfull, skimrande.

Och här sitter jag. Har inte tagit ett enda steg ut i dag. Snön som betyder så mycket för mig.

Snögubbar, pulkaåkande, kyla och värme.

Och känslan när jag åker pulka - den går inte att beskriva med ord. Eller känslan när man kommer in och fötterna fryser och ett fotbad är det enda jag önskar.

Varm choklad, skinkmackor, en mysig filt.

Det går inte att beskriva. Jag kan inte beskriva det som betyder så mycket för mig.

Och jag sitter alltså här, har inte satt steget utanför huset äns för att få känna den känslan.

Jag tittar ut genom mitt fönster. Snön ligger vit på marken, taken, cyklarna som står ute året om. Solen den skiner, som aldrig förr skiner den. I bakgrunden kan jag se, om jag anstränger mig, att det även finns en blå himmel. Det är så vackert detta, att det nästan gör ont i mig.

Det här skall jag aldrig glömma, tänker jag.

Trots att jag vet, att det här kommer snart vara en svag bild av hur jag såg på världen, det här kanske inte kommer att stanna, snart flagnar färgerna bort och kanske smälter snön.

Åh, vad det gör ont i mig att känna så här.

Men ändå är jag så fantastiskt glad att det faktiskt finns sådana här stunder, då fönstrets utsikt är så vacker att jag bara vill ta den i min famn. Och medans jag har skrivit det här, så har solen gömt sig bakom ett moln ett tag, och gett den ljusblå himlen sin tid i rampljuset.

Och så en en gång visar sig solen och plötsligt känns det här så himla vackert.

Nu har jag kommit hem från Holland! Jag var där och spelade fotbollscup. Vi tog silver :)

Jag kom hem runt klockan tolv i natt (00.00) efter att ha åkt buss i ca 15 timmar. Nu lyssnar jag på musik :) Broder Daniel igen.

Några låtar jag kan rekomendera:

*Shoreline

*I´ll be gone

*Whirlwind

*When we were winning

*Disease inside

*You bury me

*Underground

...och en massa fler !

Ha det bra !

Förlåt att jag inte har bloggat på länge...

Senaste tiden har jag i alla fall tränat och lyssnat på musik. Jag har köpt en ny skiva också :) Den heter No time for us och det är en samlingsskiva med Broder Daniel. Jag är så himla glad, TVÅ cd-skivor i fodralet också. Helt underbart.

Min första Broder Daniel-skiva.

Jag kommer inte skriva på ett tag nu heller, skall resa bort idag.

Men ni får ha det underbart.